Igår var jag nära på att få en ilske explosion från helvetet, som skrämde mig själv.
Varför skrämde det mig...egentligen?
Jag har inte haft det på ca 4 år, så det blev som en chock för mig själv mitt i stundens hetta!
Hade det varit som det var för ca 4år sedan hade jag exploderat, sagt saker jag ångrat och antagligen sårat folk på köpet bara för att det var så ja kände under stridens hetta.
Men istället struntade jag i att svara på sms eller ringa upp och låta situationen svalna.
Samtidigt hade jag så mycket tankar som snurrade och känslor som jag inte kunde sortera, plasera eller förstå vad det hade med just denna situation att göra!
Saker som jag kan tycka är stora kan andra tycka är små och det kan vara saker och trauman i mitt liv som kanske påverkar vissa situationer som gör att jag slår backut helt i onödan som ett försvar.
Försvar i helt fel tillfällen för att jag inte bearbetat saker som på nått sätt kan påminna om ett tex trauma.
Så idag när jag insåg att jag klarade av att hantera detta gav jag mig själv en klapp på axeln.
Kommentera