Igår hade jag en riktig jävla piss dag.
Tankarna gick i 180.
Kände mig värdelös, förvirrad... Som ett hopplöst fall och allt, precis ALLT kändes verkligen värdelöst.
Just i stridens hetta så får jag hjärtklappningar, panikångest och gråter... sen kan det gå över på en millisekund.
Det är precis som att all frustration släpper efter att jag har fått gråta lite.
Jag ville bara sprängas, samtidigt som jag önskade att nån bara kunde komma och ta bort alla mina dåliga känslor och tankar.
Ibland vet jag inte ens vad det är som gör att jag börjar gråta eller blir arg. Det är bara ett kaos i mitt huvud ibland som jag inte kan styra över.
Det kan bero på allt ifrån en intensiv dag med mycket intyck till nått så simpelt för vissa andra som att gå till affären och handla.
När jag pratar med nån som står mig nära när jag mår så här kan jag bli så förbannad när personen säger att det kommer bli bra, det är bara en fas du går igenom bla bla bla. Men det är bara för att jag JUST DÅ inte känner att jag ens är i närheten av den "lyckan".
I den stunden tar det inte heller lång tid innan jag faktiskt inser att jag har ju klarat mig ända hit, så varför skulle jag då ge upp nu?Det finns inga andra sittuationer som just dessa som får mig att känna mig så himla liten.
Efter att jag hade fått spy ur mig lite skit och gråtit så blev jag helt slut, vilket inte är så konstigt!
Jag vet att jag har kommit långt och att bollarna är i rull, men mitt problem är att det inte går så FORT som jag vill att det ska göra. "Typiskt mig"
Igår kom jag fram till att jag måste gå och prata med nån som inte känner mig, inte dömmer mig och som lyssnar på vad jag har att säga oavsätt om jag är arg, glad eller ledsen.
