Jag trodde att skiten började vända till det bättre, men icke. Saker och ting blev bara värre, total kaos och ett ända stort frågetecken.
Hur kunde det bli såhär?
Hur fan hamnade jag här?
I såna här lägen känns det rätt meningslöst att ens försöka, försöka ordna upp allt som har med vardagen och livet att göra.
Samtidigt kan jag inte ge upp.
Det är för min egen skull jag gör detta. Men på stigen jag vandrar finns det så många återvändnings gränder och korsningar som gör mig förvirrad och less.
Vart kommer detta sluta?
Finns det ens nått slut på den här misären?
Jag kan inte hjälpa andra när jag själv inte är stabil.
Kan inte stå och se på och ignorera.
Kan inte kontrollera min ilska alla gånger , och väljer därför att lämna det som Inte är bra för mig.
Många gånger känns det som att man sviker och det ger mig ångest.
Jag vet att jag inte ska ha ångest, MEN jag BRYR mig för MYCKET om en del vänner och speciellt min familj.
Låt aldrig nån sätta sig på dig på ett oacceptabelt sätt!!
Kommentera